Fläckiga djur: vikunja

På Andernas vidsträckta slätter, på höjder mellan 3 500 och 5 000 meter, finns det inte mycket liv att se. Ändå lever djur som vikunjan fortfarande på dessa höjder. Tack vare unika anpassningar kan dessa djur överleva så högt uppe i bergen. Vikunjor har ett stort, kraftfullt pumpande hjärta, deras blod absorberar mer syre och deras röda blodkroppar lever 2,5 gånger längre än något annat djur. Detta gör att de kan leva utan problem på hög höjd och med låga syrenivåer. Deras tjocka päls skyddar dem från kylan, men kan vara utmanande i solen. Eftersom det inte finns någon skugga på högslätterna måste djuren reglera sin kroppstemperatur. De gör detta genom att stå med bakbenen utsträckta. De har en bar fläck på insidan av låren. Det är här blodkärlen kommer nära kroppsytan, vilket gör att djuret kan släppa ut överskottsvärme i luften.

Vicunjan tillhör familjen kamelider och, liksom kameler, kan den överleva bra i torra områden. Den är en sparsam vattenätare. Dess kost består huvudsakligen av fleråriga gräs. Dess tänder är anpassade till kosten. Liksom gnagare växer dess framtänder kontinuerligt. De lever i små grupper. En grupp består vanligtvis av en dominant vuxen hane, flera vuxna honor och deras ungar. Vicuñor har två territorier: ett födoområde och ett sovområde, vanligtvis beläget på högre höjder.

Inkafolket ansåg vikunjan vara ett högt uppsatt djur. De visste också att dess ull var fin och extremt värdefull. Den ansågs vara bland de mest värdefulla i världen. De samlade ihop djuren och klippte dem. Efter Inkarikets fall förblev ullen värdefull. Spanjorerna visste detta och började jaga dem i massor. Under Inkaeran fanns det fortfarande över 1,5 miljoner vikunjor; år 1960 hade detta antal sjunkit till endast 6 000. Tack vare inrättandet av nationalparker har populationen sedan dess fördubblats, men djuren klassas fortfarande som utrotningshotade.