Reseberättelse Amerika #18: Den hetaste platsen på jorden

Det är dags att lämna Las Vegas bakom mig, och jag har faktiskt inget emot det alls. Så mycket händer runt omkring en: bilar, folkmassor, musik, ljus, enorma hotell och alla möjliga shower. Kanske var övergången från de relativt tysta nationalparkerna till Syndernas Stad lite för mycket. Ändå är Las Vegas en stad man absolut måste se minst en gång i livet, och jag är glad att vi fick den här upplevelsen.

Tanken var att besöka Yosemite nationalpark, men på grund av skogsbränderna bestämde vi oss för att inte göra det.

Vår planerade resa avslutas idag, eftersom vi ville vara flexibla under de sista dagarna. Vi ville egentligen besöka Yosemite National Park, men på grund av de svåra skogsbränderna avråddes vi från det. Så vi bestämde oss för att hoppa över den parken helt och fokusera på Sequoia National Park. Men eftersom vi ändå var i området ville vi besöka Death Valley National Park först. Efter frukost packade vi våra saker och förberedde oss för vår nästa destination.

Så fort vi lämnar Las Vegas förändras landskapet omedelbart, och vi ser ingenting annat än karga slätter, där knappt några träd eller växter växer. Här finns det bara sten och sand, och knappt något liv att se. Vilken dramatisk förändring från spelhuvudstaden, och vi njuter av lugnet omkring oss. Vi lämnar Nevada och anländer till Kalifornien.

Death Valley ligger delvis i Nevada, men till största delen i Kalifornien. Det är en del av Mojaveöknen och är den hetaste, torraste och lägst belägna platsen i hela Nordamerika. Det är svårt att föreställa sig, men det här området var en gång under vatten. Det finns till och med berättelser om glaciärer i denna region. Sierra Nevada kunde inte längre förse sjöarna med smältvatten, vilket gjorde att salt och mineraler kunde koncentreras. Sjöarna torkade ut och vulkaner och berg bildades. Det som återstod är den torra, heta region som vi känner till idag.

Vi lämnade Las Vegas iklädda långbyxor, men det stod snabbt klart att vi lätt kunde byta ut dem mot shorts. Även om vi inte var i den varmaste delen av året steg temperaturen snabbt. Alla som besöker Death Valley under varmare väder bör förbereda sig väl. Ta med mycket vatten, applicera solskyddsmedel och bär hatt. Temperaturerna kan nå runt 45 grader Celsius här i juli och augusti. I juli 1913 uppmättes till och med en temperatur på 56,7 grader Celsius. Eftersom stora delar av dalen ligger 85 meter under havet och bergen blockerar molnen, finns det lite skugga eller regn i detta område. Underskatta inte dessa förhållanden!

I juli 1913 uppmättes en temperatur på 56,7 grader Celsius i Death Valley National Park.

Eftersom vi inte hade förberett oss för Death Valley körde vi först till besökscentret för att registrera oss och samla information. Death Valley är ett vidsträckt område med en hel del intressanta sevärdheter. Vi kunde dock bara tillbringa en dag i parken eftersom vi ville stanna så nära Sequoia National Park som möjligt ikväll. Det innebar att vi var tvungna att noggrant bestämma vad vi ville se och göra. Vi bestämde oss för att besöka olika platser idag istället för att vandra.

Först kör vi till Zabriskie Point, inte långt från besökscentret. Här hittar du en utsiktsplats med utsikt över ett övernaturligt ökenlandskap med vackert formade klippor. Det skulle man knappast förvänta sig, men det här området formats av vatten. Det regnar inte särskilt ofta i Death Valley, men när det gör det är skyfallet ofta ganska kraftigt. En stor mängd vatten måste dräneras bort på kort tid, vilket skapar djupa raviner i den mjuka bergarten.

Man skulle inte säga det, men det bisarra landskapet vid Zabriskie Point skapades av regnvatten.

Vi fortsätter söderut längs Badwater Road och stannar vid Devil's Golf Course. Även detta är ett verkligt imponerande landskap. Det är vidsträckt och utan vegetation. Ytan liknar vulkanisk sten med alla möjliga håligheter, därav namnet "Devil's Golf Course". Att vandra i detta område är ganska svårt, eftersom ytan är skarp och mycket ojämn. Om man sitter tyst en stund och lyssnar noga kan man höra alla möjliga poppande ljud. Dessa ljud orsakas av miljontals saltkristaller som spricker i värmen. Denna plats imponerar djupt på oss; det ser så overkligt ut, men samtidigt är det fantastiskt vad naturen själv kan skapa.

Några kilometer längre fram kommer vi fram till Badwater. Detta är det bästa området för att se saltslätterna. Från parkeringen går vi längs strandpromenaderna som har byggts här. Snart ser vi en skylt som visar att vi är 85,5 meter under havet. På klipporna bakom parkeringen kan man se var nollpunkten är belägen. Man måste dock titta noga, eftersom det är en ganska oansenlig skylt.

Vi fortsätter att vandra upp på saltslätterna och ser snabbt potentialen för massturism. Slätterna är ganska smutsiga och slitna. Det är en skarp kontrast till Salar de Uyunis saltslättar i Bolivia, där vi besökte för ett år sedan. Vi har möjlighet att gå en bra bit upp på saltslätterna, men vi vänder om så att vi kan besöka andra platser.

Från Badwater kör vi tillbaka mot besökscentret. Halvvägs svänger vi av på Artists Drive, en fantastisk väg genom det klippiga landskapet. Rutten är en enkelriktad gata med några skarpa svängar och höjdskillnader. Vi kan inte köra särskilt fort, men det är helt okej. Vi njuter av den vackra omgivningen. Klipporna har en mängd olika färger, mest slående på Artists Palette. Här kan man tydligt se de rosa, gröna, lila, bruna och svarta nyanserna. Detta är det ultimata beviset på Death Valleys enorma vulkanaktivitet. Naturligtvis stannar vi vid detta bisarra naturfenomen för att ta en närmare titt. Trots den starka solen kan vi se färgerna tydligt, men de är som vackrast vid soluppgång och solnedgång.

Vi måste lämna parken från västra sidan, så vi måste komma iväg ganska snabbt för att undvika att köra i mörkret. När vi ser Mesquite Flat Sand Dunes på höger sida bestämmer vi oss för att ta en titt. Det finns flera sanddyner i Death Valley National Park, men dessa är de lättast att nå. Sanden kommer från Cottonwood Mountains och ligger inbäddad mellan dem. Även om det inte finns några stigar kan vi fortfarande promenera runt här. Vi klättrar uppför några sanddyner och sätter oss ner en stund för att koppla av. Solen skapar en magnifik uppvisning av färg och skugga. Det är en fantastisk syn att skåda. Med sanden mellan tårna tar vi några vackra foton och går tillbaka till bilen.

Den nedgående solen skapar en fantastisk uppvisning av färger och skuggor vid Mesquite Flat Sand Dunes.

Nu när solen sakta går ner måste vi verkligen ge oss iväg. Vi är mitt i en vidsträckt öken och har fortfarande en lång väg att åka till staden Ridgecrest. Det blir snabbt becksvart och det blir svårt att se vägen tydligt. Vägen är oasfalterad, vilket kräver yttersta koncentration. Tänk dig att få punktering eller ha något annat problem med bilen just nu. Du skulle verkligen behöva ha tur för att se någon köra förbi, eftersom vägen är ganska tyst.

Som tur är kör vi ut ur öknen på några timmar och in i civilisationen. Vi passerar bisarra fabriker och fullständigt mörka, kusliga kvarter. Det verkar som att Ridgecrest främst är känt för vapenförrådet vid China Lake. I detta öde område har nästan alla flygvapnets vapen testats under de senaste decennierna. Ett ganska viktigt område för amerikanerna alltså. Vi ser dock inte mycket av det. Det är sent när vi når Ridgecrest, och vi hittar ingen stormarknad. Som tur är erbjuder McDonald's en lösning. Nåväl, vi är i Amerika nu, så låt oss äta lite snabbmat för en gångs skull.

Efter hamburgarna åker vi till vårt hotell, checkar in, tittar på ett avsnitt av The Walking Dead och går och lägger oss.