Sovjetistan av Erika Fatland

Jag läser inte många böcker och tar mig inte tid att läsa. Ändå tar jag nästan alltid med mig en bok på semestern. En biografi om en känd fotbollsspelare eller en bok med intressanta reseberättelser. Sovjetistan väckte mitt intresse, och jag började entusiastiskt läsa den förra året under min resa till Madeira.

Medan jag läser transporterar Fatland mig till Centralasien. Boken börjar direkt med "Dörren till helvetet", platsen jag gärna skulle vilja besöka någon dag. Jag drogs omedelbart in i berättelsen och försökte föreställa mig platserna hon besöker: de ultramoderna städerna, de bergiga landskapen där familjer fortfarande lever traditionellt, det nästan uttorkade Aralsjön och de dammiga byarna där tiden verkar ha stått stilla i åratal. Medan jag läste sökte jag ofta upp platserna på min telefon för att få en ännu bättre bild.

Historia, politik och märkliga traditioner

Boken handlar inte bara om hennes resa. I många kapitel skriver Fatland långa redogörelser för de fem ländernas historia och politiska sidor. Dessa kapitel kan ge en bättre förståelse för ländernas politiska bakgrund, men enligt min mening beskrivs de alltför utförligt. Å andra sidan är det intressant och värdefull information om varför ett land har bildats som det gör.

Jag vet inte om Fatland avsåg att belysa den mörka sidan av dessa länder. De flesta kapitlen är ganska negativa. Naturligtvis har dessa länder sina mörka sidor. Uzbekistan och Turkmenistan är bland de mest auktoritära och korrupta länderna i världen. De flesta presidenterna är äldre och utsågs fortfarande av Gorbatjov. De försöker upprätthålla diktaturen, glorifiera sig själva och införa de konstigaste regler.

I Turkmenistan är bön endast tillåten i officiella moskéer. I Tadzjikistan finns det strikta regler gällande längden på mäns skägg. Kvinnor som bär niqab i Uzbekistan arresteras. Människor får inte uttrycka sina åsikter fritt, och turister och journalister välkomnas inte direkt med öppna armar. Trots den ekonomiska kris som länderna befinner sig i slösas pengar på meningslösa sysselsättningar. Ultramoderna städer med de dyraste hotellen där knappt en turist kan hittas. Byggandet av de högsta flaggstängerna för att demonstrera sin makt, medan de flesta människor lever under fattigdomsgränsen. Fatland skriver om brudtjuvartraditioner, örnjakt, kränkningar av mänskliga rättigheter, korruption, överklassens maktdemonstrationer och de politiska grunderna.

Men är boken helt negativ? Nej. Fatland möter också människor som är nöjda med sina liv och till och med med sin president. Invånarna i Centralasien lever ett helt annat liv än vi västeuropéer. De har ett annat sätt att tänka och är vana vid ett helt annat liv i total isolering. Vi européer lever med mer lyxiga standarder, men det betyder inte att människor som har mindre lever sämre. Till exempel läser jag ofta om den enorma gästfriheten hos de människor som bjuder in Fatland för att fira ett bröllop. De positiva aspekterna, som till exempel människornas gästfrihet, kunde ha lyfts fram lite mer.

Olika förväntningar

Jag hade hoppats att boken skulle berätta lite mer om Stannen. De vackra platserna som även den erfarne äventyraren definitivt borde se. Det finns en del berättelser om dessa destinationer, men enligt min mening inte tillräckligt för att få ett gott intryck. Museet ligger mitt i öknen och hyser Mellanösterns vackraste konst. Tyskarna som bosatte sig i Rot-Front i Kirgizistan. Det nästan försvunna Aralsjön. Kanske skulle jag ha velat läsa mer om den här typen av platser, men den här boken är förstås inte en reseguide.

Det förändrar inte det faktum att det är en intressant bok. Som journalist lyckades Fatland prata med människor eller besöka platser som den genomsnittliga resenären aldrig skulle stöta på. All information jag samlade i boken har gjort mig ännu mer intresserad av dessa länder. Alla som har dessa länder på sin bucket list rekommenderar jag starkt att läsa den.

Vill du också läsa Sovjetistan? Beställ boken på bol.com.